20 januari 2018|Resa

Vietnam

Detta är min berättelse om resan tillbaka till mitt ursprung.

Oj, vart ska jag börja? Jag är ju adopterad från Vietnam & kom till Sverige när jag var 2 månader gammal. Jag vet inte vilka mina biologiska föräldrar är än idag och det kommer nog förbli en oskriven historia. Troligtvis är hon, min biologiska mamma runt 65-års ålder & han, min biologiska pappa några år yngre. Det finns många känslor som har tagit sina vändor i mina tankar. De är fortfarande osäkra & veliga vad jag vill göra med dem.

Men wow vad det kändes härligt att åka tillbaka till Vietnam! Jag var där när jag var 4 år gammal när vi adopterade min lillebror, Jonas. Vilket land, vilken miljö. Alla människor var som små Elin:ar & Jonas:ar. Ibland märker jag väldigt tydligt att mitt kroppsspråk är otroligt ”asiatiskt”. Jag sitter alltid på huk, i väntar eller i vilans stund. Jag sitter aldrig upprätt på en stol, jag har alltid en fot uppe på sittdynan eller så sitter jag i skräddarställning, för att jag aldrig når ner till golvet! Nu vet jag varför. För att jag hade varit van vid alla dessa små plastmöbler som finns överallt på alla gatukök i Vietnam! Alla är som jag.

Den mest magkänsliga stunden. Inte bara för att jag blev magsjuk… Men jag hade så mycket nervositet & fjärilar i magen för att försöka hitta sjukhuset som jag föddes på. Vi hade endast ett visitkort från 1990 att utgå ifrån. Men adressen stämde inte & vi höll på att ge upp efter en halv dags letande. Tiden kvar knapp för vi hade bara en dag på oss. Tredje adressen gillt så fick vi hjälp av ett vänligt par med knagglig engelska som slängde in oss i en taxi & angav en adress på vietnamesiska. Vi förstod ingenting men gick på vår magkänsla att chansa att lita på deras vägvisning.

Där var det, sjukhuset.

Där var det! Sjukhuset som jag föddes på!

Vi följde efter några gravida kvinnor & tänka att de säkerligen skulle till förlossningsavdelning.

Där fick vi kontakt med en engelsktalande läkare. Jag fick det sedan bekräftat när jag visade upp mina adoptionspapper att allt stämde. En tår föll från min kind samtidigt som ett leende sprack fram. Det kändes såååååå bra att få det bekräftat, som en sten, lättade från mitt hjärtat som legat där i över 27 år.

0 kommentarer

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *